Alltid nummer två

Det har varit på gång hela den här fucking veckan. Det har legat i luften. Jag har haft huvudvärk, sovit dåligt, inte kunnat behålla någon mat och haft en koncentration som är lika med noll.

Idag kom dagen som jag fasade för, som jag vetat skulle komma. Det är svårt att föreställa sig att jag för en vecka sedan levde livets glada dagar och kände lycka ända ut i tårna. Idag ser jag bara ut som en sorglig, rödgråten och snorig hög. Det känns som jag aldrig mer kommer att känna lycka igen.

Det tog slut idag, säkert för femte gången. Nån i min närhet kommer inte att tro att det här är slutet. De har hört samma gamla visa många gånger om. Jag säger alltid att jag tycker det känns annorlunda för varje gång. Jag säger det igen - det känns annorlunda den här gången. Varför? För att hoppet dog. Hoppet om att det ska bli han och jag en dag. Han tog död på hoppet.
Han är tvetydig eftersom han säger att han inte vill förlora mig men ändå inte kan vara med mig. Men underförstått var det glasklart.

Han sa att alla förhållande går upp och ner och att han och hans kvinna var nere i en svacka - men förhoppningen var att de skulle hitta tillbaka till varandra. Han berättade att det är så många av hans vänner som har gått, eller håller på att gå skilda vägar. Han vill inte att samma sak ska hända honom och hans kvinna. Han hoppas att samma sak inte ska hända dem. Han hoppades så innerligt att han knep ihop ögonen till smala streck!
Han kunde lika gärna ha huggit en kniv i mitt hjärta istället för att säga det. Orden och kniven skulle ha uppnått samma resultat. Mannen ligger halvnäck under mitt täcke och säger det!

Han säger att han inte lever för sin egen skull utan för barnens och bara har deras bästa för sina ögon. Han skiter i sig själv och sitt välbefinnande bara barnen har det bra. Han menar på att barnen har det bra om båda föräldrarna är tillsammans, och förhoppningen var ju att de skulle lappa ihop sitt förhållande. Det är ju bara en svacka.

Förövrigt - om deras förhållande skulle spricka mot all förmodan, ja, då skulle han jo bo själv och inte flytta ihop med eller ens inleda ett nytt förhållande med en annan kvinna.
Och så frågade han om jag ville ha barn. Jag nickade.
"Ja, ytterligare en anledning att inte vara med mig - för jag kan inte ge dig några barn, jag har gjort mitt!".

HAn tycker att det vore som att förstöra mitt liv genom att involvera mig i hans och få tre barn på halsen. Att jag inte vet vad jag skulle ge mig in på. Jag verkar ses som en fara för hans barn. Lilla, omogna, naiva jag.

Och så försöker han pussa på mig. Berättar att jag betyder så mycket för honom. Liksom som för att släta över.

Stundtals tog bara gråten över och jag kände inget annat utöver att jag var ledsen över att han förlorat honom. Stundtals grep ilskan tag i mig, jag blev stel och hade sånt behov av att slå.

Jag har alltid trott att han någonstans ändå hoppas på att det ska bli vi, att han vill ha mig i sitt liv. Idag tog den jäveln död på det hoppet. Jag insåg för första gången att han inte alls är intresserad av mig på det sättet och aldrig kommer att bli det. Jag betyder kanske ngt för honom nån stans, men jag är inte mer än ett enkelt och lättillgängligt knull, eller tröst när så behagar. Alla har påtalat det tidigare, alla, men jag har inte kunnat se och känna det förrän idag.

Att fortsätta med honom vore som att gå ner på knä, böna och be om att han ska tycka om mig, älska mig. Jag trodde ju inte problemet låg i bristen på känslor... men jag hade fel. Han älskar inte mig och vill naturligtvis inte vara med mig på grund av det. Jag kan inte böna och be om att få bli omtyckt...

Jag vill inte ens hämnas. Jag har faniserat tidigare om att avslöja allt för hans kvinna och för hans chef. Men jag vill inte hämnas, inte det minsta. För det enda jag gör är att krossa en familj för att jag har blivit lämnad vid sidan om pga att han inte känner lika starkt för mig som jag känner för honom. Jag är väl ingen renodlad psykopat heller...

Jag grät hysteriskt. Han ville att vi skulle ses på måndag, han orkade inte se mig så förstörd. Han undrade om vi skulle gå tillbaka till vår bubbla och ltsas som inget har hänt.
Jag kan inte. Och jag vill inte ses på måndag. Jag är inget "tycka-synd-om-projekt". Han har sårat mig och får ta mig fan stå för det också.

Gråten är mer stillsam, men jag känner mig lika förfärlig som innan.
Nu jävlar ska jag bli hård som sten efter det här och inte låta någon komma nära. Ingen får ens röra vid mig.

Det var inte lika stressigt att vakna idag. Jag visste redan med mig att han inte skulle komma förbi innan jag är tvungen att röra på mig. Jag är till och med lite glad. Kanske lättad.
Nu kan jag ägna en hel dag åt jobbet utan att hitta på dåliga ursäkter som att jag har tvättid, ska till tandläkaren eller bota min sjuka hund. En dag utan lögner och konstiga blickar.

Med andan i halsen kom jag ner från vinden med en dammig ljusstake i handen. Telefonen plingade till. Ett SMS från honom. Han skulle inte dyka upp ikväll, på vår tisdag. Vår alldeles egna tisdag. Dottern är sjuk och jag prioriteras bort - igen.
Luften gick ur mig. Du kunde lika gärna ha slagit mig hårt i magen, jag tappade andan.

"Ok. Jag hoppas hon blir frisk fort. Puss"

Jag sväljer gråten, trycker undan känslor som hotar att välla fram. Lägger locket på igen, ser till att det är lufttätt denna gång.

Jag önskar det förbjudna. Jag önskar att barnen försvann.